JennyMari

Kärleken är den finaste gåvan ni gett mig.

När jag var liten var allt jag önskade mig en bästa kompis.

Den där kompisen en ser i filmer. Men också den där kompisen en såg alla andra ha. Jag var alltid så avundsjuk på de som hade den där personen i sitt liv. För jag kände mig alltid så himla tom. Inte ett dugg älskvärd. 

Jag kände mig alltid som den personen som fanns där tillls vidare. Tills någon eller någonting bättre dök upp. För att slippa bli sårad slutade jag låta människor komma nära mig. De jag viskade mina hemlisar till var alla djur vi hade. På alla de platser vi bott på. 

Trots det var känslan av otillräckligheten alltid där. Att ha en hand att krama om när jag behövde närhet fanns, för mig, enbart hos min mamma. För det fanns ingen annan jag kunde räcka till för. Antingen var jag för bra eller för dålig, för smal eller för ful, en glasögonorm eller en bitch. Det sistnämna dök upp ofta. Vilket jag idag kan förstå.


Det finns en del människor under min uppväxt jag brytt mig om så mycket att jag kunnat göra allt för dom. Jag var tyvärr för upptagen med att inte lämna ute för mycket av mig själv för att låta dessa få ta del av min kärlek till dom. Mamma, pappa, storasyster Linda, storebror Patrick, lillebror Zimon. Farmor, faster Sabina och Åsa. Morbror Micke och Lars. Kusinerna. Så många vänner som jag älskat och som jag idag saknar. Nu är det vännerna jag ska prata om.

Ni försökte ta er an mig. Ni försökte släppa in mig. Jag vet idag att många av de felande relationerna berodde på mig. Jag var fortfarande sårad djupt inne i själen och klarade inte av att släppa in någon. Min syn av att släppa in någon var att ge hela min själ till den. Detta gjorde att jag istället inte gav någonting alls. Jag försökte ofta att inte vara i vägen, att vara överallt, att klä mig som alla andra, att sticka ut, att göra som alla andra och få andra att göra sånt de inte egentligen ville. 
Jag har varit elak, känslokall och jag har haft prestationsångest gentemot mina vänner, nära och kära. 

Ett sätt för mig att veta att mitt hjärta inte längre blöder är att jag faktiskt delar med mig. Jag berättar från hjärtat och inte huvudet. Jag kan hjälpa till att sätta ord på de flesta känslor för andra men snubblar fortfarande lite för min egen del. Jag känner mig älskad. Omtyckt. Priviligerad. För trots att jag i så många år kunde behandla andra och mig själv som luft så har vissa sett bortom det. Krossat mina murar och hittat mina innersta lager. De goda lagren. Och jag är för evigt tacksam för att NI har gjort det.Ni har hjälpt mig att möjliggöra min resa mot livslång nykterhet. Ärlighet. Öppenhet.
Ni har hjälpt mig förstå vem Jenny är. Och vad Jenny vill.
Och för det kan jag bara tacka er.
Mina kära underbara vänner.

Tack för att ni hjälpt mig hitta tillbaka till livet. Och för att ni gett mig möjligheten att känna kärlek igen. Kärleken är den finaste gåvan ni gett mig, och jag ska göra allt jag kan för att återgälda den.

Jag älskar er.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas