JennyMari

Dagen jag inte minns, och som jag aldrig kommer att glömma.

Det var en tisdag.
En helt vanlig jävla tisdag. Bortsett från att jag var lycklig för att jag skulle tatuera mig den dagen. Det var gassande sol utomhus och alla en mötte var på gott humör. Det smittade nästan av sig på mig också. Men i övrigt kände jag mig rätt nedstämd. Som alltid.
Tatueringen tog inte så lång tid vill jag minnas. Småpratade med fina Asin om pride och allt annat kul, gnuggistatueringar och diverse skoj. Fick även ett fuck you-finger som gnuggis på handleden. Som en liten extra sommarpresent.
Eftersom solen sken, alla uteserveringar var öppna och jag hade ett enormt socialt behov och sug efter en riktigt kall öl så bestämde jag och en tjejkompis för att mötas på Snaps uteservering vid Medborgarplatsen. En, max två öl och en jäkla massa skitsnack var sagt.
Visst drack vi bara två öl, innan vår gemensamma vän dök upp och vi tog varsin, eller kanske två öl var till. Klockan började ticka och suget efter mer hade satt sig in.
Ironiskt nog hade jag och mina vänner pratat om hur jag känner att jag självmedicinerar med alkohol, att jag använder det som självskadebeteende och att jag behöver det just nu. För livet är tufft med alla nya diagnoser (hade just blivit diagnostiserad med psoriasis artrit, och gått ett halvår efter att jag fått diagnosen djup depression). Dom tyckte väl det var rimligt. Ibland dricker man lite mer, men sen jämnar det ut sig.


Vad de inte visste var att jag hade börjat dricka hemma, ensam, flera kvällar när ingen annan ville dricka. Så fort jag hade vin hemma ville jag "få slut på det" för att inte behöva tänka på det. Men när det tog slut köpte jag bara mer. Och mer. Och mer. Till slut hade jag alltid alkohol hemma. Mestadels rödvin. Gärna så starkt som möjligt. Annars starksprit så jag kunde blanda goda drinkar att varva vinet med.

Vi såg en av mina vänner glida förbi uteserveringen och gå mot gamla Arken och beslutar oss för att sluta upp med dom. Visar sig vara fler gamla bekanta på plats. Jag och tjejkompisen kommer på bästa idén - dela på en flaska rosé mellan oss tre. Nu hade vi, eller i alla fall jag, redan druckit säkert fem stor stark. Självklart hakar jag på till baren för att köpa vinet. Passar också på att ladda min telefon under ett av barborden inomhus. 

Efter att vinet var slut, de obligatoriska boomerang-videosarna lagts upp, och sällskapet börjat sina lite pga mitt i veckan så är mitt minne helt svart. Det nästa jag minns är att jag försöker säga åt en polisman som håller runt min vänstra arm att vara försiktig så inte min nya tatuering ska bli förstörd. Uppenbarligen var det viktigare än mitt eget liv just då. Jag minns också att de lyfte in mig i polisbilen.

Nästa minne är i ett rum, i värmen. Jag har ett täcke på mig. En person kommer och säger att jag ska blåsa i ett rör. Jag gör som tillsagd. 2,3 promille, hmmm - säger hon. Och går sen. Tror jag blev väckt vid flera tillfällen av samma anledning. Efter några gånger började jag kvickna till och inse var jag var. Och fick veta varför. Klockan var då ca 9 på morgonen.

Jag var på Maria Intag vid Mariatorget. Jag hade blivit LOBad ( https://lagen.nu/1976:511 ) och alla mina tillhörigheter som mediciner, mobil, nycklar osv var inlåsta i ett litet fack utanför rummet jag blivit tilldelad. Jag hade kommit in runt 01 till dom och varit så kraftigt berusad att jag knappt kunnat stå berättade dom. Dom hade till och med haft mig en sväng på akuten i samma hus (tror jag) för att vara säkra på att jag inte led av några andra sjukdomar eller alkoholförgiftning pga min höga promillehalt vid omhändertagandet.

Så fort jag hörde detta kände jag inte samma "skitsamma"-känsla som så ofta efter en liten minneslucka. Jag kände ångest, sorg, och allt jag kunde tänka på var att jag ville ringa till min bästa vän i Göteborg. Han skulle få vara den första att veta vad jag just bestämt. Att jag just där och då hade beslutat mig för att aldrig mer dricka alkohol.

Någonsin.

Jag var hemma igen den 12e juli cirka 16.30. Min ena rumskompis kom ut när jag kom hem och såg hur förstörd jag var. Jag hade undgått bakfyllan. Men jag var förstörd för att jag var så himla ledsen, rädd, arg, besviken. Hon undrade vad som hade hänt. Jag brast äntligen ut i gråt och berättade allt.

Direkt efter skrev jag ett otroligt intensivt och öppet och ärligt inlägg på denna blogg. Jag delade med hela världen vad som hänt, och att jag skulle sluta dricka. Jag bad om all hjälp jag kunde få vid svåra situationer. För varje like detta inlägg fick började jag gråta på nytt, för varje kärleksfull kommentar började jag gråta, för varje samtal från min släkt och familj började jag gråta. Jag grät, hela kvällen. Jag grät så mycket att jag till slut tvärdäckade av utmattning. Men jag hade bestämt mig.

 

Nu sitter jag här. Ett år efter den senaste dagen jag drack alkohol. Jag har fått veta mer om kvällen vid omhändertagandet som jag önskar jag inte visste. Jag har kämpat med socialtjänsten, vuxenenheten och mig själv. Gått i KBT och samtalsterapi. Slutat ljuga för mig själv och människor jag möter. Trappat ner på antidepressiva och på god väg att trappa ner igen. Jag har hittat mediciner som märkbart hjälper mot min psoriasis artrit och reumatoida artrit. Jag har fått hjälp med magen och blivit diagnostiserad med IBS och diafragmabråck. Jag har funnit kärlek till mig själv och yoga. Även om kärleken till mig själv inte alls är så stark som jag vill att den ska vara så är det på god väg. Jag får i terapi för att bearbeta det psykiska våld jag varit utsatt för i många år tidigare.

Jag är så jävla mycket starkare nu, och jag är så jävla glad att jag blev LOBad. Tack Södermalmspolisen för att ni omhändertog mig, och räddade mig från en eventuell våldtäkt. Finns inga ord för att beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig inför det uppvaknande jag fick av att ligga intagen.

Imorgon är det ett år sedan jag helt enkelt fimpade spriten och nikotinet. Och jag kommer aldrig vilja tillbaka dit igen.

Mitt liv började för 1 år sedan.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas