JennyMari

12, 14, 16, 26. Nedkortad version av ett självdestruktivt liv (som egentligen började tidigare)

Det finns mycket man kan lära sig om sig själv på 127 dagar. Varför just 127? Jo, för det är antalet dagar som gått sedan jag gjorde valde att svänga in på en okänd väg för att skapa någonting nytt.

Det känns inte befogat att säga detta, men hela mitt liv har jag känt mig rätt missnöjd inombords. Jag trivdes enbart när jag fick vara med min mamma eller med alla djuren vi hade. När mamma försvann ville jag inte heller ha någonting att göra med djuren. Det var som att 90% av Jenny försvann ut i tomma intet. För att aldrig mer komma tillbaka. Jag var 12 år, skulle fylla 13. 
Jag hade precis börjat i en ny skola och det var sista terminen i sexan. En vecka efter gick jag återigen till skolan som vanligt för jag ville gå vidare med mitt liv. Men samtidigt gå tillbaka till någon form av vardag, även om vardagen knappt existerade för mig just då.
Sen kom högstadiet. Ännu en ny skola, ännu fler elever än någon annan skola jag gått på innan. Efter några veckor i sjuan var det höstlov. Det höstlovet var jag med i en cykelolycka med en klasskompis som resulterade i att jag fick gipsad arm och ben. Båda på högerarmen, vilket gjorde att jag för resten av högstadiet fick stämpeln som bland annat cyklisten och kryckan. Inte nog med det blev jag återigen sviken av klasskamrater, utmobbad av andra elever på skolan, utskrattad, eller att alla bara tyckte så jävla synd om mig. Det var en riktigt tuff period i mitt liv. Jag började skada mig själv för att känna någonting. För under åren som gått hade jag lyckats anamma förmågan att stänga ute varenda liten känsla som fanns förutom svek. Vilket också var den känslan som gjorde ondast.

Jag minns första gången. Jag och några dåvarande bekanta var vid ett kalkbrott för att bada. Jag tror vi gick i åttan, kanske nian. Det finns ett gammalt skruttigt båthus i närheten som vi gick in i. Några (troligtvis äldre tonårskillar) hade förstört flaskor där inne, så överallt låg det glassplitter. Överallt såg jag möjligheter. Jag kan nte riktigt minnas känslan jag hade i kroppen, men tanken på att använda en smutsig liten glasskärva och förstöra min hund med den gav mig ett lugn jag sällan hade fått känna. Så jag plockade upp en och satte mig på stenen utanför. Bredvid en av tjejerna jag var där med. Vi testade tillsammans. Tittade på varandra. Låtsades som ingenting.
Strax därefter skulle vi röra oss hemåt igen. Jag skulle till min pappas nya tjej på middag. När jag kom fram dit hade jag lindat min handled som jag så ofta gjorde pga ledsmärtor, men denna gång för att täcka att både min handflata och ovansida av handen hade tunna, tunna skärsår. Alla självförvållade. För när jag hade kommit hem efter kalkbrottet hade jag tagit med mig glasbiten. Ingen annan var hemma så jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Väl på middagen minns jag att min storebror skymtade något av det. För en gångs skull berättade han ingenting för pappa, men jag fick en liten utskällning av honom för att han nog blev rädd. Och jag, ja vad gjorde jag? Jag fortsatte nästan varje dag med att på olika sätt hitta föremål hemma som jag kunde använda för att skada mig själv, tills jaghade läst på nätet om någon som använde sig av rakblad. Då gjorde jag allt för att jag skulle känna alla mina känslor jag förvarade inom mig likt en pandoras ask, med ett ynka litet rakblad. Oavsett om det var rostigt eller ej. Jag brydde mig inte så länge jag fick utlopp för mina känslor. Det var mitt sätt att hantera vardagen då.

Om vi hoppar lite längre fram i tiden så var det min 16-årsdag. En kompis hade snott sin brorsas legitimation för att köpa ut folköl till mig, jag gillade inte ens öl. Eller alkohol för den delen. Men just då ville jag dricka. Jag ville bli full som alla andra brukade bli. Så jag lät honom köpa två sexpack Millenium 3,5%. På min 16-årsdag började resan mot att sluta använda rakblad och börja använda alkohol. Istället för att känna alla känslor så tog alkoholen bort de negativa och framhävde de positiva. Förutom cirka en fylla om året där det var totalt omvänt.. Vilket som började jag dricka så fort jag fick tillfälle. Jag smög i mig pappas sprit hemma när han sov hos sin flickvän. Jag köpte smuggelsprit, köpte vodka av langare i Åhlens-garaget. Jag var till och med på krogen ibland utan att behöva visa legitimation. Jag har aldrig använt falskleg.

Nu gör jag det största hoppet och hoppar fram till idag. Jag är idag 26 år gammal. Jag har bott på 17 ställen, men flyttat cirka 25 gånger. Jag har gått i 5 skolor inkluderat gymnasiet. 6 inkluderat Stockholms Universitet. Jag har i vuxen ålder haft 11 olika jobb inom väldigt olika områden. Men hur såg då mitt liv ut för 127 dagar sedan jämfört med idag?

Innan så använde jag inte alkohol för att egentligen bli full. Jag klarade mig gott på att bara få dricka mig glad och social. Men oftast så drack jag mig till minnesluckornas land och beslutade mig för att aldrig känna ångest över någonting jag gjort på fyllan. Vilket både har varit bra och dåligt. Jag har gjort extremt dåliga val när jag varit på väg hem själv från någon pub eller fest. Jag började mot slutet fundera på om jag skulle ta till andra typer av rusmedel så som Ecstacy, eller liknande. Alla andra verkade ju tycka det var kul. Jag ville mest ha tillbaka samma känsla som alkoholen en gång gav mig. För här och nu så blev jag bara mer och mer deprimerad, så jag började dricka mer och mer för att hålla mig glad. Och på så sätt lurade jag även väldigt många runt omkring mig att jag hade koll på läget och att jag inte hade några problem alls.

Idag kämpar jag. Jag kämpar varje dag för mitt välmående. Jag sitter mig själv i fokus för första gången. Jag har inga tankar på att ta några andra tabletter än de jag har utskrivna. Eller ta fler tabletter än jag borde. Däremot har jag skitjobbiga drömmar. Jag kan drömma om att jag har återfall. Men att det är okej så länge ingen märker att jag druckit. Jag drömmer om att livet går åt helvete. Jag drömmer ofta att jag förlorar allt. Men jag står på mig. Jag har, trots förvirringen av dessa verklighetstrogna drömmar, lyckats hålla mig nykter (och nikotinfri) i totalt 127 dagar. Och det känns lika fantastiskt som förjävligt.

För er som kanske inte förstår känslorna. Tänk er att ni under hela erat vuxna liv blivit en person formad av vem man är med alkohol i kroppen, och sedan vid 26 års ålder inser att halva ens personlighet är skyddsmurar man byggt upp för att skydda sin kärna. Och för vad egentligen? Inte kunna släppa in någon nära inpå? Inte kunna känna någon längre än ett par år utan att fucka upp det totalt innan den personen hinner lämna en för att man är jobbig och påfrestande, när allt man vill är dennes bästa?

Livet är inte lätt.
Men för 127 dagar sedan började mitt liv om på nytt. Det är nu jag ska bli den jag alltid velat vara. Det är nu jag ska lära mig vem jag egentligen är.

Vissa avsked gör mer ont än andra

Älskade, älskade vän. Du kom in i mitt liv för drygt en månad sedan och överöste mig med mer kärlek än någon annan gjort på länge. Att se dig gå från undernärd till normaltjock var fantastiskt. Att få se dig gå från att ha helt tom blick till att se på en med kärlek nog att räcka till hela världen var det absolut bästa som fanns.

Tyvärr höll inte mina två andra små vänner med mig om detta. De har bara försökt stöta bort dig, mobba ut dig och till sist flög de på dig båda två så dina hårtussar fladdrade runt i vardagsrummet. Då fick jag ta ett av de jobbigaste besluten på länge; att lämna tillbaka dig. Tillbaka till ovissheten om var du kommer hamna. Men det är för det bästa. Du behöver få komma till någon annan som kommer ge dig all kärlek du behöver (även om ingen annan möjligtvis kan älska dig mer än jag gör), som kan få låta dig vara ensam av din sort.

Jag önskar dig all lycka i livet, och att jag får träffa dig igen. Men från och med imorgon tar du med en tredjedel av mitt hjärta tillbaka till Katthemmet där jag först hittade dig. Där jag föll för dig vid första ögonkastet.

Imorgon kommer vara en sorgens dag,
Men du kommer föralltid bära med dig en tredjedel av mitt hjärta.

 

Jag älskar dig, och kommer sakna dig, lilla Leo. Lilla Leonore.
Du kommer fattas mig.

Du är aldrig så naken som när du öppnar upp din själ

Och det har jag gjort, eller försöker göra i alla fall.

För någon som mig som egentligen aldrig kunnat uttrycka sina känslor verbalt så är det en otroligt tuff uppgift. Vilket leder till att jag i tid och otid är rätt disträ. Jag försöker vara ärlig mot mig själv och min omgivning. För jag ser ingen annan väg för att kunna lita på mig själv. 

Jag ser ingen annan väg för att få någon form av självkänsla så jag inte känner att jag behöver straffa mig själv för att distrahera mina tankar, eller ibland bara få känna någonting.

 

Jag har alltid känt att jag är ämnad åt någonting större. Något riktigt storslaget. Men vad?
Jag hoppas 2018 är året då jag hittar vad jag ska göra för att nå dit. Jag ska helt enkelt fortsätta utmana mig själv tills dess jag kan känna mig hemma. Trygg i mig själv. Känna att jag är där jag är ämnad att vara. Det tar tid, men jag är redo nu. För jag ska slå världen med stor med den människa jag kommer att bli. Den människa jag kan kalla JAG. Människan som är Jenny. Jag ska inte längre vara människan bakom masken, eller dölja vem jag är.

Nu är det dags för er att få hela jävla mig.

Jag lever i den sanning min mamma skapade åt mig

Dagens inlägg är med inspiration av Joakim Lundell som gästade Nyhetsmorgon denna morgon. Han är nu officiell med en ny låt och en självbiografi. Låten Monster får mig att tänka tillbaka på om jag verkligen vet alla väsentliga delar av min uppväxt?

Kan jag lita på att allt min mamma berättade för mig när jag var liten var sant? Om det inte var sant, vad var det då egentligen som utspelade sig? Kan jag lita på min pappas ord idag om hur det _egentligen_ såg ut?
Många känslor ligger uppe och blottar sig ovanför ytan hos mig just nu. Hur ska jag kunna rättfärdiga mina känslor? Jag försöker alltid förespråka om att känslor är bra, även dom dåliga. Känn allt. Låt det kännas rejält. Det känns däremot som jag ibland är en hycklare då jag inte känner att jag själv varken kan eller får känna och spela ut alla mina egna känslor.
Jag har, så långt jag kan minnas, alltid undantryckt mina känslor. Det har känts som någonting fult att visa annat än att man är glad och lycklig. Men man får såklart inte vara för lycklig. För då anar säkert någon oråd. Och ingen ska få veta hur jag egentligen mår. Eller?
Jag har levt med psykisk ohälsa hela mitt liv. Precis som Joakim Lundell. Jag har litat blint på min omgivning även om jag innerst inne vetat att det är total jävla bullshit.
Jag är ibland för smart för mitt eget bästa. Jag ligger flera steg före mig själv och min verklighet rent psykiskt. Jag minns fortfarande dagen då min depression bröt ut för första gången. Jag var sex år gammal. Min mamma och min mormor kliver fram till mig med gråten i halsgropen och förklarar att Asta, kära kära Asta, gått bort. Innan de kom fram till mig hade jag hört dom prata om hur dom skulle förklara detta för mig. De trodde jag var för liten för att egentligen förstå vad som hade hänt. Så jag visste redan. Asta var en väldigt, väldigt stor person för mig. Jag avgudade henne, och gör det fortfarande 20 år senare. Somrarna vi lämnade Gotland för att spendera tiden i Skåne hos henne var de lyckligaste somrarna i mitt liv. De somrarna fick mig att kunna hantera allt annat som hände runt omkring. Lyckokänslorna som tog över varje vår, höst, vinter när hon skickade handskrivna vykort speciellt till varje enskild av oss barn var oslagbara. Jag har henne att tacka för det lugn och den lycka hon gav mig mitt i allt kaos.

Allt kaos.

Det känns ofta som jag inte får lov att tycka att min uppväxt har varit kaosartad eller falsk. Att "så var det visst inte" är en väldigt vanligt förekommande mening.
Jag vill säga till alla som sagt de orden till mig; Sluta säg det. Med en gång.
Jag har upplevt mitt liv från mitt perspektiv. Du har upplevt mitt liv från ditt perspektiv. Du kan aldrig veta hur jag innerst inne har känt, och upplevt allt. Asta, brand, flytt, brand, flytt, otrohet, hat, villkorslös kärlek, tro, hopp, besvikelse, flytt, död.

Jag vet att många ord är återkomna, det är för att det är händelser som upprepade sig. Innan jag flyttade hemifrån vid arton års ålder hade jag bott på sju ställen och gått i fyra skolor från förskoleklass till nian.
Kan inte påstå att vi någonsin hade en stadig punkt. Mitt hjärta var alltid på flykt efter någonting nytt. Någonting som var annorlunda från det liv vi levde.
Mitt i allt kaos glömde jag bort mer och mer av mig själv. Jag tillät inte någon att se vem jag var, så till den grad att jag till slut glömde det själv.

Idag när jag är 26 år gammal är jag rätt stadig på jorden. Jag jobbar på det mesta jag behöver ta tag i för att komma vidare i livet. Men min rehabiliteringsprocess är långt ifrån klar. Jag vet inte vem Jenny Elmerup är. Jag vet ibland inte vart jag har mig själv, eller vad jag gör här. 
Finns det ens någon som behöver mig?

Nu har jag skrivit massor, jag vet knappt vad jag skrivit mer än få ord som cirkulerar runt i mitt huvud just nu. Asta, mamma, pappa.
Jag vill återigen bara säga; låt mig.
Låt mig känna alla mina känslor, annars kommer jag inte komma någonstans. Jag behöver vara ärlig mot mig själv och min omgivning för att komma vidare i mitt liv och lämna mitt förflutna bakom mig. Jag vill kunna känna för mig själv att det är okej att gråta. Att det är okej att vara ledsen. Arg. Överdrivet jävla lycklig.

Bara låt mig känna allt. Jag behöver det för att skriva min egen sanning.

Lilla Leo

Lilla underbara Leo. Hon äger en tredjedel av mitt hjärta trots att jag bara känt henne två dagar. Förhoppningsvis kommer vi gå jämsides för resten av hennes liv. Hon får mig på andra tankar nu när livet inte alltid är så lätt att handskas med. Jag har mycket tankar som cirkulerar runt i huvudet. En hel del grejer jag känner att jag skulle vilja säga människor, men jag vågar inte. 

Varför vågar jag inte är då frågan? Det ska jag försöka ta reda på. Nästa måndag ska jag i alla fall träffa min behandlare för första gången. Personen ska hjälpa mig i arbetet att hålla mig nykter. Förhoppningsvis kanske mina drömmar om att jag gör snedsteg hela tiden kommer upphöra. För ångesten att vakna upp efter en dröm där man fått återfall är inte lätt att hantera. Den är jävligt jobbig. Det sköna nu är att Leonore och mina två andra katter nu fyller ut dessa drömmar så de blir överkomliga.

Svammelsvammelsvammel.

Nu ska jag laga mat!

Sextiotvå. Sexa. Tvåa.

Jag kände att det var dags för en liten uppdatering. Jag har filurat flera dagar på vad jag vill få fram. Det är så jäkla svårt. Så var beredda på svammel.

Jag sitter nu här under min loftsäng. Ser i den lilla springa som blir mellan fönsterbrädet och rullgardinen hur träden utanför blåser från sida till sida. Ljusslingan jag satt upp under sängen ger ett visst lugn, Katterna har varit otroligt gosiga. och jag hade ett lyckat gruppass på gymmet idag.

Ändå.. trots allt detta. Allt lugn jag försöker omge mig med så känner jag mig så vilsen.

Jag har varken druckit alkohol eller rökt en enda cigarett på 62 dagar nu. Sextiotvå. Halva sommaren ungefär. Och de här dagarna har jag mått mitt allra värsta. De första två veckorna ville jag, och kunde jag, inte umgås med någon. Blev irriterad på katterna när de försökte mysa med mig. La all min energi på jobbet, och låg bara och sov när jag var hemma. Jag började träna för att rensa huvudet. Det har fungerat någorlunda. Vissa dagar har jag bara blivit nedstämd för att jag är så begränsad i allt jag gör där. Jag får prestationsångest. Tänker att någon kommer kolla hur mycket vikt jag hade i benpressen och skratta åt att jag bara kör en tredjedel av min kroppsvikt. Ibland halva. Alla dessa hjärnspöken.

Tillsammans med spökena har jag känt alla möjliga olika typer av känslor jag inte tillåtit mig själv att känna tidigare. Alkohol var en del av min befrielse från allt ont jag hade i mitt huvud. Varje gång pappa eller mina syskon fick mig att vilja gråta och skrika drack jag alkohol tills känslorna domnade bort. Eller när någon i min närhet gjorde mig besviken, och jag i min feghet inte sa någonting om det utan drack bort det i stället. Eller.. Nog den värsta känslan av alla känslor jag druckit bort; när jag insåg att jag i nästan ett års tid blev totalt nedbruten psykiskt, avskärmad från alla mina närmaste vänner och tappade helt uppfattningen om vem jag var. Vem jag är.

Det är så mycket lättare att döva känslorna än att känna dom. Nu när jag är 26 år gammal är det dags att lära mig hantera allt det här. Handskas med alla känslor jag känt i hela mitt liv som jag senaste åren druckit bort. Jag har tappat så gott som 20 år. För det är alla åren jag mått dåligt. 62 dagar är ingenting i jämförelse med 20 år. Men 20 år av känslor dyker lätt upp på 62 dagar.

Jag sitter här under min säng, och jag är frustrerad. Arg. Ledsen. Men också glad och peppad. Jag ser en framtid som ser lite ljusare ut än jag trodde den skulle vara. Även om det är en hård jävla väg dit. 

 

Sextiotvå dagar. Dessa dagar är bara en början på mitt nya liv.
Det kommer inte vara lätt, men jag har bestämt mig för att det är dags att tillåta mig själv att må bra.

 

Tiden för mig är NU.

Tack.

Jag var verkligen inte beredd på den stöttning jag fick från mitt inlägg igår. Fan vad ni är underbara allihop. Hur i helvete hade jag kunnat missa er?

Jag känner mig rätt ofta jävligt ensam. Säkert en stor följd av att min mamma dog för 13,5 år sedan. Varje dag efter det har varit en kamp för mig att hela tiden bevisa att jag kan klara mig utan henne. Försöka göra henne stolt över den person jag blivit. I denna kamp glömde jag att be om hjälp. Jag har undvikit psykologer, jag har många gånger undvikit att gå till läkaren trots att jag vetat att någonting är fel på mig. Jag har bokat många tider för att prata om min psykiska ohälsa, men ca 90% av gångerna har jag avbokat pga för rädd för att höra sanningen. Det här året har jag dedikerat till att få mig själv att må så bra som möjligt, men det har varit en fucking plåga hela året. Börja äta anti-depressiva tabletter, sömntabletter, ångestdämpande, vitamintillskott, allergimedicin, åtaliga värktabletter, och nu senast ett par tabletter för mina ledsmärtor i väntan på svar från min reumatolog vad fan som är fel på mig.

Sen januari har jag kämpat med detta. Försökt vara öppen mot de i min närhet om hur jag mår och varför jag gör det. Men det känns inte alltid som folk förstår hur jobbigt det har varit. Det finns några guldklimpar där ute som har förstått. De har stöttat mig från den dagen jag valde att ringa till läkaren och boka tid för att prata om mina hjärnspöken. De var beredda på att gå med mig till Vårdcentralen för att se till så att jag gick dit. De har funnits ett enda litet telefonsamtal bort och verkligen gjort att jag orkat det här.

Det här året har jag jobbat väldigt mycket på min relation till min pappa också. Den har inte alltid varit bra. Men jag är så glad över att jag nu kan ringa honom och försöka förklara vad som försiggår i mitt huvud. Säga att jag inte mår så bra just nu, och bara prata av mig. För han finns där, han lyssnar, han bryr sig. Och jag vet att han älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom.

Det här året har jag fått möjlighet att prata igenom familjehistoria med många släktingar. Vilket har varit fantastiskt eftersom det är så mycket man inte minns från sin barndom. Men även jobbigt med tanke på vad jag och mina syskon gått igenom.

Det här året ska bli mitt år. Oavsett om det är 30e december eller imorgon som allt börjar vända, så ska det bli mitt år.

 

 

I slutet av det här året ska jag tillåta mig själv att vara bra precis som jag är.

Och tack till er alla och er underbara respons. Ni fick mig att gråta mängder. Att gå in i mina djupaste tankar och bara fundera över allt. Och jag behövde det. Ni gav mig den lilla extra styrkan och försäkran om att jag kan klara av detta. Heja nykterhet och att ta tillbaka mitt liv!

I love you all <3

"Bara för att jag inte dricker varje dag kan jag omöjligt vara alkoholist"

DET är den största lögn jag intalat mig själv fram tills idag. Idag har jag vaknat.

Hela mitt liv har jag haft olika sätt att vara självdestruktiv på. Skära mig själv, ligga runt, och nu; alkohol.
Jag vet precis hur skadligt det är. Ändå hamnade jag där. Drunknad i alkohol. Leva ett liv bland människor där det är socialt accepterat att dricka sig redlös varje kväll man dricker. Jag har många gånger funderat på om jag borde sluta dricka alkohol. Det är inte säkert att dricka bort sina minnen och tankar mer än två-tre dagar i veckan. Att dricka alkohol i alla sociala sammanhang som flytande mod och för att inte känna sig utanför. Att så fort man känner smaken av första klunken undrar man redan hur den smakar från tionde glaset.

Natten till idag spenderade jag, för tredje gången i mitt liv, natten på en beroendeenhet vid Mariatorget. Jag kom dit för att polisen tog mig vid Medborgarplatsen för att jag inte ens kunde gå själv. Jag vet inte ens hur mycket jag drack, men klockan var rätt lite. Runt midnatt. Det här fick mig att vakna.

Det här fick mig att inse att jag, oavsett om jag dricker varje dag eller ej, är en alkoholist. Jag visste bara inte tidigare att denna typ av alkoholism existerade.

Från och med idag ska jag göra allt i min makt för att inte dricka en enda droppe alkohol för resten av mitt liv igen. För jag vill fan inte sluta i något jävla dike någonstans för att jag druckit för mycket.

 

Jag förväntar mig ingenting. Men jag skulle uppskatta eran hjälp till ett nyktert liv.

Slutshaming

Det har gått några veckor av tankar kring detta ämne sedan jag beslutade att jag ville skriva om det. En kan fråga sig varför, och det är nog prestationsångesten över att fåmed alla viktiga detaljer. Jag är egentligen inte redo att skriva om det, men det ger det bara utrymme för att återuppta ämnet.Så vad är egentligen slutshaming?Det har en bred utsträckning i många fler svenska ord; slampa, player bl.a.Både killar och tjejer blir slutshameade. Däremot är det mer vanligt att vi tjejer, även jag, blir det. Varför jag blir det är en rätt bra utgångspunkt fördetta ämne. (För er som inte vill veta den här sanningen om mig bör ni stänga ner sidan nu)Jag har kommit ganska lindrigt undan ändå. Mina vänner ser mig för den jag är och inte en tjej som legat med över 85 personer. Ja, ni läste rätt. Åttiofem minst. Jag har slutat räkna för att jag insåg att antalet inte definierar mig som person. Jag vet att jag legat med fler personer en något genomsnitt alls, och det handlar inte om att jag bara älskar sex. För det gör jag inte alltid. Utan oftast handlar det om att den sexuella attraktion som fanns tidigare oftast slocknar för mig efter ett samlag. Och jag är väldigt känslostyrd. Skulle inte ligga med någon jag inte är intresserad av. Nu sitter säkert många av er som var ovetandes om detta med hakan i golvet. Och ni tänker säkerligen att jag är en slampa eller whatever. Och vet ni vad? Jsg är tillräckligt trygg i min sexualitet att jag inte bryr mig om vad ni tycker. Däremot tycker jag synd om de stackars tjejer som växer upp i samhällen där de strävar efter att leva upp till idealet ens partner målat upp i huvudet, det kan ofta (i ett heterosexuellt perspektiv) se ut såhär; tjejen ska helst ha legat med max en person innan mig, och det ska hon helst inte berätta om. Det absolut mest intressanta är att dessa killar som uttrycker sig på detta vis oftast ligger i närheten av min siffra.Jag själv är lite tvärtom. Jag är rädd för att ta någons oskuld då det bara hänt en gång någonsin. Den gången var det tredje eller fjärde personen jag låg med och han berättade inte ens för mig att han var oskuld... Jag kan nästan säga att jag blir lite avskräckt av personer som inte legat med fler än 10 ungefär. Speciellt om de skulle vara äldre än mig.I skrivande stund låter det helt absurdt. Reversed slutshaming liksom.. Det är minst lika illa.Jag älskar att prata om sex och sexuella partners och det har hjälpt mig att acceptera mig själv. För ju mindre man själv hymlar om det desto mer shamead blir man. Jag ska jobba på att inte döma folk efter bristen på sexuella partners, men kan ni lova att sluta shamea människor som är öppna i sin sexualitet och inte bryr sig ett skit om hur många ellef få partners de haft?I sure fucking hope so.Ligg fritt de som vill. Ligg inte om du inte vill. Men viktigaste av allt. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. (Sistnämnda är för er som hoppas på att era ideal om minimalt antal sexpartners uppfylls)h

Olikheter

Idag går mina tankar kring olikheter oss emellan. Jag vet att jag inte är världens bästa på att alltid kunna visa respekt för alla människor jag möter, men jag vill tro att insikten kring detta gör att jag åtminstone jan göra någonting åt det. Det jag tänker på just nu är olika facebookgrupper. De flesta finns där för att alla ska mötas på samma plattform och hjälpa och/eller stötta varandra i motgång och medgång. Tyvärr är detta väldigt långt ifrån sanningen. Då jag är väldigt intresserad av sociala interaktioner och att se utveckling i mig själv och andra följer jag dessa grupper för att ständigt bli mer medveten om min omgivning. För varje dag som går blir jag mer och mer fundersam kring vad som fött allt hat hos oss människor, vad dessa personer känner ger dom rätten att önska ett liv ur en annan individ. Det sistnämnda är tyvärr allt för vanligt att se. Och det gör ont inom mig för varje gång. Ett exempel från bristande respekt läste jag idag där en person bad om tips kring vad man kan göra för att rensa tankarna och inte alltid må så dåligt. Egentligen är det oväsentligt vad för grupp detta var i, men jag vill ändå säga att det var i en vegangrupp. Det, enligt mig, sjukaste tipset var att kränka personer som väjer att äta animaliska produkter.
Hur i hel veta kan man må bättre av att trycka ner andra människor när man själv mår dåligt? Har ni någonsin blivit utpekade, skrattade åt, kränkta? Jag har svårt att tro det.
Jag är uppvuxen med att ständigt bli utfryst och utmobbad av andra för att jag inte passade in i deras norm. Det är därför jag varje dag alltid valde att gå till de jag tyckte såg ensamma ut för att stötta dom och få dom förstå att de aldrig är ensamma. Och när jag tittar tillbaka på hur jag var som barn beundrar jag mig själv. Jag var stark och vågade stå upp för allas olikheter och rätt att vara sig själva. Vad hände med likasinnade? Hur kan personer som påstår sig vara feminister och stå för allas lika värde vara så hatiska och vilja trycka ner andra människor?
Det här är nätmobbing. Och det är inte okej.
Kan ni inte bete er respektfullt mot en annan människa skulle jag föreslå att ni i stället kommer på ett annat sätt att hantera detta än att kränka, mobba, och önska livet ur andra människor,

Ett nytt försök

Denna helg har varit mycket känslosam och omtumlande. Både positivt och negativt.

Det mest positiva var mötet med min morbror och hans sambo där jag blev otroligt peppad på att börja skriva igen. Om än bara för mig själv, men vill inbilla mig att jag skulle kunna hjälpa andra med liknande resa som mig själv om jag skriver publikt.

Jag har försökt blogga när jag var yngre. Det som gick galet var att jag hela tiden var rädd att mina familjemedlemmar skulle hitta det jag skrev om. Jag hade ingen säker plats att ventilera mina tankar på. Det jag kommer göra nu är att släppa in omvärlden. Syskon, pappa, släkt, vänner, bekanta, främlingar. Ni ska få möjligheten att följa med bland mina djupaste funderingar, jobbiga stunder, positiva händelser, min historia bakom mitt liv och allra viktigast; min egen personliga utveckling.

Jag kommer inte ha något filter. Ni ska få möjlighet att läsa _allt_. Varenda liten del av mig ska blottas. För jag är inte rädd längre.

 

Vi ses,

Jenny Mari Elmerup

Upp