JennyMari

Tack.

Jag var verkligen inte beredd på den stöttning jag fick från mitt inlägg igår. Fan vad ni är underbara allihop. Hur i helvete hade jag kunnat missa er?

Jag känner mig rätt ofta jävligt ensam. Säkert en stor följd av att min mamma dog för 13,5 år sedan. Varje dag efter det har varit en kamp för mig att hela tiden bevisa att jag kan klara mig utan henne. Försöka göra henne stolt över den person jag blivit. I denna kamp glömde jag att be om hjälp. Jag har undvikit psykologer, jag har många gånger undvikit att gå till läkaren trots att jag vetat att någonting är fel på mig. Jag har bokat många tider för att prata om min psykiska ohälsa, men ca 90% av gångerna har jag avbokat pga för rädd för att höra sanningen. Det här året har jag dedikerat till att få mig själv att må så bra som möjligt, men det har varit en fucking plåga hela året. Börja äta anti-depressiva tabletter, sömntabletter, ångestdämpande, vitamintillskott, allergimedicin, åtaliga värktabletter, och nu senast ett par tabletter för mina ledsmärtor i väntan på svar från min reumatolog vad fan som är fel på mig.

Sen januari har jag kämpat med detta. Försökt vara öppen mot de i min närhet om hur jag mår och varför jag gör det. Men det känns inte alltid som folk förstår hur jobbigt det har varit. Det finns några guldklimpar där ute som har förstått. De har stöttat mig från den dagen jag valde att ringa till läkaren och boka tid för att prata om mina hjärnspöken. De var beredda på att gå med mig till Vårdcentralen för att se till så att jag gick dit. De har funnits ett enda litet telefonsamtal bort och verkligen gjort att jag orkat det här.

Det här året har jag jobbat väldigt mycket på min relation till min pappa också. Den har inte alltid varit bra. Men jag är så glad över att jag nu kan ringa honom och försöka förklara vad som försiggår i mitt huvud. Säga att jag inte mår så bra just nu, och bara prata av mig. För han finns där, han lyssnar, han bryr sig. Och jag vet att han älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom.

Det här året har jag fått möjlighet att prata igenom familjehistoria med många släktingar. Vilket har varit fantastiskt eftersom det är så mycket man inte minns från sin barndom. Men även jobbigt med tanke på vad jag och mina syskon gått igenom.

Det här året ska bli mitt år. Oavsett om det är 30e december eller imorgon som allt börjar vända, så ska det bli mitt år.

 

 

I slutet av det här året ska jag tillåta mig själv att vara bra precis som jag är.

Och tack till er alla och er underbara respons. Ni fick mig att gråta mängder. Att gå in i mina djupaste tankar och bara fundera över allt. Och jag behövde det. Ni gav mig den lilla extra styrkan och försäkran om att jag kan klara av detta. Heja nykterhet och att ta tillbaka mitt liv!

I love you all <3

"Bara för att jag inte dricker varje dag kan jag omöjligt vara alkoholist"

DET är den största lögn jag intalat mig själv fram tills idag. Idag har jag vaknat.

Hela mitt liv har jag haft olika sätt att vara självdestruktiv på. Skära mig själv, ligga runt, och nu; alkohol.
Jag vet precis hur skadligt det är. Ändå hamnade jag där. Drunknad i alkohol. Leva ett liv bland människor där det är socialt accepterat att dricka sig redlös varje kväll man dricker. Jag har många gånger funderat på om jag borde sluta dricka alkohol. Det är inte säkert att dricka bort sina minnen och tankar mer än två-tre dagar i veckan. Att dricka alkohol i alla sociala sammanhang som flytande mod och för att inte känna sig utanför. Att så fort man känner smaken av första klunken undrar man redan hur den smakar från tionde glaset.

Natten till idag spenderade jag, för tredje gången i mitt liv, natten på en beroendeenhet vid Mariatorget. Jag kom dit för att polisen tog mig vid Medborgarplatsen för att jag inte ens kunde gå själv. Jag vet inte ens hur mycket jag drack, men klockan var rätt lite. Runt midnatt. Det här fick mig att vakna.

Det här fick mig att inse att jag, oavsett om jag dricker varje dag eller ej, är en alkoholist. Jag visste bara inte tidigare att denna typ av alkoholism existerade.

Från och med idag ska jag göra allt i min makt för att inte dricka en enda droppe alkohol för resten av mitt liv igen. För jag vill fan inte sluta i något jävla dike någonstans för att jag druckit för mycket.

 

Jag förväntar mig ingenting. Men jag skulle uppskatta eran hjälp till ett nyktert liv.

Slutshaming

Det har gått några veckor av tankar kring detta ämne sedan jag beslutade att jag ville skriva om det. En kan fråga sig varför, och det är nog prestationsångesten över att fåmed alla viktiga detaljer. Jag är egentligen inte redo att skriva om det, men det ger det bara utrymme för att återuppta ämnet.Så vad är egentligen slutshaming?Det har en bred utsträckning i många fler svenska ord; slampa, player bl.a.Både killar och tjejer blir slutshameade. Däremot är det mer vanligt att vi tjejer, även jag, blir det. Varför jag blir det är en rätt bra utgångspunkt fördetta ämne. (För er som inte vill veta den här sanningen om mig bör ni stänga ner sidan nu)Jag har kommit ganska lindrigt undan ändå. Mina vänner ser mig för den jag är och inte en tjej som legat med över 85 personer. Ja, ni läste rätt. Åttiofem minst. Jag har slutat räkna för att jag insåg att antalet inte definierar mig som person. Jag vet att jag legat med fler personer en något genomsnitt alls, och det handlar inte om att jag bara älskar sex. För det gör jag inte alltid. Utan oftast handlar det om att den sexuella attraktion som fanns tidigare oftast slocknar för mig efter ett samlag. Och jag är väldigt känslostyrd. Skulle inte ligga med någon jag inte är intresserad av. Nu sitter säkert många av er som var ovetandes om detta med hakan i golvet. Och ni tänker säkerligen att jag är en slampa eller whatever. Och vet ni vad? Jsg är tillräckligt trygg i min sexualitet att jag inte bryr mig om vad ni tycker. Däremot tycker jag synd om de stackars tjejer som växer upp i samhällen där de strävar efter att leva upp till idealet ens partner målat upp i huvudet, det kan ofta (i ett heterosexuellt perspektiv) se ut såhär; tjejen ska helst ha legat med max en person innan mig, och det ska hon helst inte berätta om. Det absolut mest intressanta är att dessa killar som uttrycker sig på detta vis oftast ligger i närheten av min siffra.Jag själv är lite tvärtom. Jag är rädd för att ta någons oskuld då det bara hänt en gång någonsin. Den gången var det tredje eller fjärde personen jag låg med och han berättade inte ens för mig att han var oskuld... Jag kan nästan säga att jag blir lite avskräckt av personer som inte legat med fler än 10 ungefär. Speciellt om de skulle vara äldre än mig.I skrivande stund låter det helt absurdt. Reversed slutshaming liksom.. Det är minst lika illa.Jag älskar att prata om sex och sexuella partners och det har hjälpt mig att acceptera mig själv. För ju mindre man själv hymlar om det desto mer shamead blir man. Jag ska jobba på att inte döma folk efter bristen på sexuella partners, men kan ni lova att sluta shamea människor som är öppna i sin sexualitet och inte bryr sig ett skit om hur många ellef få partners de haft?I sure fucking hope so.Ligg fritt de som vill. Ligg inte om du inte vill. Men viktigaste av allt. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. (Sistnämnda är för er som hoppas på att era ideal om minimalt antal sexpartners uppfylls)h

Olikheter

Idag går mina tankar kring olikheter oss emellan. Jag vet att jag inte är världens bästa på att alltid kunna visa respekt för alla människor jag möter, men jag vill tro att insikten kring detta gör att jag åtminstone jan göra någonting åt det. Det jag tänker på just nu är olika facebookgrupper. De flesta finns där för att alla ska mötas på samma plattform och hjälpa och/eller stötta varandra i motgång och medgång. Tyvärr är detta väldigt långt ifrån sanningen. Då jag är väldigt intresserad av sociala interaktioner och att se utveckling i mig själv och andra följer jag dessa grupper för att ständigt bli mer medveten om min omgivning. För varje dag som går blir jag mer och mer fundersam kring vad som fött allt hat hos oss människor, vad dessa personer känner ger dom rätten att önska ett liv ur en annan individ. Det sistnämnda är tyvärr allt för vanligt att se. Och det gör ont inom mig för varje gång. Ett exempel från bristande respekt läste jag idag där en person bad om tips kring vad man kan göra för att rensa tankarna och inte alltid må så dåligt. Egentligen är det oväsentligt vad för grupp detta var i, men jag vill ändå säga att det var i en vegangrupp. Det, enligt mig, sjukaste tipset var att kränka personer som väjer att äta animaliska produkter.
Hur i hel veta kan man må bättre av att trycka ner andra människor när man själv mår dåligt? Har ni någonsin blivit utpekade, skrattade åt, kränkta? Jag har svårt att tro det.
Jag är uppvuxen med att ständigt bli utfryst och utmobbad av andra för att jag inte passade in i deras norm. Det är därför jag varje dag alltid valde att gå till de jag tyckte såg ensamma ut för att stötta dom och få dom förstå att de aldrig är ensamma. Och när jag tittar tillbaka på hur jag var som barn beundrar jag mig själv. Jag var stark och vågade stå upp för allas olikheter och rätt att vara sig själva. Vad hände med likasinnade? Hur kan personer som påstår sig vara feminister och stå för allas lika värde vara så hatiska och vilja trycka ner andra människor?
Det här är nätmobbing. Och det är inte okej.
Kan ni inte bete er respektfullt mot en annan människa skulle jag föreslå att ni i stället kommer på ett annat sätt att hantera detta än att kränka, mobba, och önska livet ur andra människor,

Ett nytt försök

Denna helg har varit mycket känslosam och omtumlande. Både positivt och negativt.

Det mest positiva var mötet med min morbror och hans sambo där jag blev otroligt peppad på att börja skriva igen. Om än bara för mig själv, men vill inbilla mig att jag skulle kunna hjälpa andra med liknande resa som mig själv om jag skriver publikt.

Jag har försökt blogga när jag var yngre. Det som gick galet var att jag hela tiden var rädd att mina familjemedlemmar skulle hitta det jag skrev om. Jag hade ingen säker plats att ventilera mina tankar på. Det jag kommer göra nu är att släppa in omvärlden. Syskon, pappa, släkt, vänner, bekanta, främlingar. Ni ska få möjligheten att följa med bland mina djupaste funderingar, jobbiga stunder, positiva händelser, min historia bakom mitt liv och allra viktigast; min egen personliga utveckling.

Jag kommer inte ha något filter. Ni ska få möjlighet att läsa _allt_. Varenda liten del av mig ska blottas. För jag är inte rädd längre.

 

Vi ses,

Jenny Mari Elmerup

Upp