JennyMari

Kärleken är den finaste gåvan ni gett mig.

När jag var liten var allt jag önskade mig en bästa kompis.

Den där kompisen en ser i filmer. Men också den där kompisen en såg alla andra ha. Jag var alltid så avundsjuk på de som hade den där personen i sitt liv. För jag kände mig alltid så himla tom. Inte ett dugg älskvärd. 

Jag kände mig alltid som den personen som fanns där tillls vidare. Tills någon eller någonting bättre dök upp. För att slippa bli sårad slutade jag låta människor komma nära mig. De jag viskade mina hemlisar till var alla djur vi hade. På alla de platser vi bott på. 

Trots det var känslan av otillräckligheten alltid där. Att ha en hand att krama om när jag behövde närhet fanns, för mig, enbart hos min mamma. För det fanns ingen annan jag kunde räcka till för. Antingen var jag för bra eller för dålig, för smal eller för ful, en glasögonorm eller en bitch. Det sistnämna dök upp ofta. Vilket jag idag kan förstå.


Det finns en del människor under min uppväxt jag brytt mig om så mycket att jag kunnat göra allt för dom. Jag var tyvärr för upptagen med att inte lämna ute för mycket av mig själv för att låta dessa få ta del av min kärlek till dom. Mamma, pappa, storasyster Linda, storebror Patrick, lillebror Zimon. Farmor, faster Sabina och Åsa. Morbror Micke och Lars. Kusinerna. Så många vänner som jag älskat och som jag idag saknar. Nu är det vännerna jag ska prata om.

Ni försökte ta er an mig. Ni försökte släppa in mig. Jag vet idag att många av de felande relationerna berodde på mig. Jag var fortfarande sårad djupt inne i själen och klarade inte av att släppa in någon. Min syn av att släppa in någon var att ge hela min själ till den. Detta gjorde att jag istället inte gav någonting alls. Jag försökte ofta att inte vara i vägen, att vara överallt, att klä mig som alla andra, att sticka ut, att göra som alla andra och få andra att göra sånt de inte egentligen ville. 
Jag har varit elak, känslokall och jag har haft prestationsångest gentemot mina vänner, nära och kära. 

Ett sätt för mig att veta att mitt hjärta inte längre blöder är att jag faktiskt delar med mig. Jag berättar från hjärtat och inte huvudet. Jag kan hjälpa till att sätta ord på de flesta känslor för andra men snubblar fortfarande lite för min egen del. Jag känner mig älskad. Omtyckt. Priviligerad. För trots att jag i så många år kunde behandla andra och mig själv som luft så har vissa sett bortom det. Krossat mina murar och hittat mina innersta lager. De goda lagren. Och jag är för evigt tacksam för att NI har gjort det.Ni har hjälpt mig att möjliggöra min resa mot livslång nykterhet. Ärlighet. Öppenhet.
Ni har hjälpt mig förstå vem Jenny är. Och vad Jenny vill.
Och för det kan jag bara tacka er.
Mina kära underbara vänner.

Tack för att ni hjälpt mig hitta tillbaka till livet. Och för att ni gett mig möjligheten att känna kärlek igen. Kärleken är den finaste gåvan ni gett mig, och jag ska göra allt jag kan för att återgälda den.

Jag älskar er.

Oktobertankar

Igår hade jag en sån fantastisk dag. Övningskörde på körskolan jag går hos och det gick ännu en gång över förväntan. Trots att jag inte varit där sedan 1a oktober. Eller kört någonting alls sen däromkring.
Jag åkte hem och började kolla på en efterlängtad film, Passenger. Hann inte se klart hela innan jag skulle iväg till min behandlare på Relationsvåldscentrum I Skärholmen.
Vi hade ett så bra samtal. Om kärlek. Osäkerhet. Att våga chansa. Men också om att våga lita på sig själv och sina egna förmågor att klara av livet.
I slutet av samtalet diskuterade vi huruvida vi skulle ses igen eller inte. Det blev en utvärdering av förändringarna jag gjort sedan jag var där första gången, hur jag kände att jag uppnått mina mål, och vad som komma skall. Beslutet blev att om, eller när, jag känner att jag behöver prata igen så ska jag ringa dit.

Det är läskigt att ta sig ut i världen på egna ben. Många ser det nog som att jag hanterar det rätt väl, men ack så jobbigt det har varit. Och I vissa fall fortfarande är. Men jag är redo att utforska världen nu. Jag är redo att utforska mig själv ännu mer. Veta vad jag är kapabel till.
Mitt största vardagsproblem jag har just nu får beskrivas på engelska då jag formulerat denna mening i mitt huvud cirka 100 gånger senaste veckan.
"Whenever we meet I feel like time stands still and I can't even feel bad.
Whenever we say good bye, I feel like it could be the last time I ever see you, and I feel so sad."

Jag tänker fokusera på det positiva i livet nu. För äntligen har jag bevisat för mig själv att det inte är så läskigt att följa sitt hjärta.

Människor där ute, lita på er själva. Ni kan så otroligt mycket mer än ni tror. Ni klarar allt. DU klarar allt. Våga ta chanser och risker. Jag hejar på er!

Att dejta i storstaden

Det är så skrattretande. Så fort jag bestämde mig för att sluta dejta dök det upp intressenter från alla möjliga håll och kanter. Senaste på väg in i matbutiken med utbyte av ögonkontakt flertalet kommer, leenden och en eller två tittar bakom axeln.

Jag kan inte annat än att bli smickrad. 

Jag får helt enkelt leva med att få sporadisk uppmärksamhet av personer jag säkert aldrig kommer prata med, eller ens träffa igen. Det är väl lättare så, Jag slipper åtminstone lägga energin på att dela med mig av mig själv. För det är just det som är ett stressmoment just nu. Jag satsar hellre på att visa människorna jag bryr mig om vem jag verkligen är och vem jag vill vara, än att sitta och vara nervös på en dejt som säkert inte kommer leda någonstans. Just nu vill jag inte slösa min tid, den är för värdefull för det.

DÄREMOT, skulle ni veta någon som ni tror är helt perfekt för mig, med liknande drömmar, mål och ambitioner i livet, HIT MED UP!
En måste ju våga ta lite risker också! Hehe

Tankar i septemberkylan

 Jag sitter nu i vardagsrummet och skriver. Kaffekopp i handen, filt över benen och lite frukt att tugga på. Jag får ofta känslan av att det är kallare inomhus än utomhus nu när våra element inte kommit igång här hemma. 

Idag har jag varit nykter och nikotinfri i 443 dagar. Och fri från Sertralin (antideppresivt läkemedel) i 8 dagar. Det är det sistnämna jag tänkte lyfta idag.


Jag åt Sertralin i olika doser från och med januari 2017, till att jag tog mina (förhoppningsvis) sista 25mg i torsdags föregående vecka. Tiden som har gått sedan jag påbörjade min behandling har varit en blandning av alla filmgenre du kan tänka dig. Eller ja, kanske inte vampyrfilm eller varulvsfilm. Men annars stämmer det nog rätt bra.
De första veckorna och upp till en månad så var jag nästan helt apatisk. Jag försökte umgås med folk, men ville helst bara sitta i ett hörn och gråta varvat med att supa skallen av mig. Jag lärde mig säga "Pass" när någon frågade hur jag mådde. För jag ville bespara dom medlidandet. Jag undanhöll mina tankar och känslor kring det hela för att jag inte ansåg mig värdig någon annans uppmärksamhet. Varje gång någon frågade hur jag mådde slog jag bort frågan och tänkte att den egentligen inte bryr sig. Varför skulle den liksom?
I början var jag rätt duktig på att undvika större mängder alkohol då jag visste hur det kunde påverka medicineringen. Men det höll kanske två, tre veckor. Max. Sedan insåg jag att jag minsann kunde dricka som vanligt utan problem. Det enda som hände var att jag blev gladare, och det var så otroligt skönt. Jag hade druckit stora mängder innan det att jag tillsammans med några goda vänner insåg hur dåligt jag egentligen mådde. Efter jag påbörjare medicineringen blev alkoholintaget bara större och mer frekvent. Och som ni säkert läst i tidigare inlägg när jag varit mer ingående i det.

Under denna period började jag gå till sjukgymnast för att kolla upp mina ledsmärtor, och då läkaren inte ville ge mig remiss till en så tog jag tag i det på egen hand. Var orken kom ifrån kan jag än idag inte svara på, Hela våren och sommaren bestod av alkohol, distansiering, sjukgymnastik och jobb. För alla festresor jag åkte på kände jag allt mer att jag bara ville därifrån. Jag ville inte vara med längre. Min osäkerhet tog över, och alkoholen slog så ofta ut effekten av medicinen att jag sällan kände någon skillnad. Att det kan vara så enkelt att ljuga om sitt alkoholintag för en läkare..

Jag kom till en reumatolog till sist, i juli förra året. Han träffa honom en gång innan han kunde säga vad han trodde var fel. Tre gånger innan han var tvungen att sluta pga bygget av nya Karolinska. Jag höll på att gå in i väggen igen. Denna reumatolog kändes, utöver sjukgymnasten, som den enda som tog mig på allvar och verkligen såg mig.

I samband med hela sommaren gjorde jag även cellprovtagning. Med resultatet att jag hade cellförändringar till den grad att jag behövde operera bort det. 

 

Hela denna tid kände jag mig förbisedd, ensam, otillräcklig, falsk, smutsig, dålig, oälskad, sämst, ovärd. Jag såg alla varelser, individe och föremål som mer värda än mig. Jag kände att allt som hände mig gjorde det av anledningen att jag inte förtjänade någonting mer. Jag hade fått överta min mors dåliga mående + lite till. Jag kände inte att jag förtjänade att må bra. För hur kunde jag göra det om jag hela tiden stötte på dessa motgångar?

 

Att ha dessa tankar när en äter antidepp är inte normalt, alls. Många har dom men det beror ofta på alkoholintag, stressnivå, felmedicinering osv.

 

Idag, 28e september 2018, kan jag sitta och säga att jag mår bättre än jag gjort de senaste 15 åren (minst). Jag har insett att jag har väldigt starka beroendegener, att mitt psykiska välmående har varit i botten på grund av psykisk ohälsa som även det är genetiskt, att många tidigare vänskapsrelationer och kärleksrelationer (både till vänner och familj) varit trasiga redan från start.Men att det inte är enbart pga mig som detta har hänt. Även om mycket är det. Idag är jag starkare i mig själv. Jag mår bättre än någonsin. Jag får den vård jag förtjänar och behöver. Men jag har en lång väg att gå.

Jag känner mig fortfarande otillräcklig. Så pass att jag skrivit till personer jag dejtat och frågat vad som gått galet. Varför de inte ville fortsätta dejta mig? Vad gjorde jag för fel när vissa skaffade förhållande kort därefter? 
Jag känner mig ibland väldigt oälskad. Av många olika anledningar. Och jag är så lycklig nu att jag har vänner som faktiskt vill umgås med mig. Även om det ofta känns som det är jag som alltid hör av mig. 

Jag mår bättre än någonsin, men jag mår fortfarande inte bra. Det kommer att ta tid innan jag är frisk från min psykiska ohälsa. Det får det göra. Jag är glad att jag äntligen är fri från det fysiska självskadebeteendet så att de som jag ändå har i min närhet äntligen kan få en chans att få lära känna mig.
Men det läskiga i det hela är att medan de gör det får jag även lära känna mig själv. 

Dagen jag inte minns, och som jag aldrig kommer att glömma.

Det var en tisdag.
En helt vanlig jävla tisdag. Bortsett från att jag var lycklig för att jag skulle tatuera mig den dagen. Det var gassande sol utomhus och alla en mötte var på gott humör. Det smittade nästan av sig på mig också. Men i övrigt kände jag mig rätt nedstämd. Som alltid.
Tatueringen tog inte så lång tid vill jag minnas. Småpratade med fina Asin om pride och allt annat kul, gnuggistatueringar och diverse skoj. Fick även ett fuck you-finger som gnuggis på handleden. Som en liten extra sommarpresent.
Eftersom solen sken, alla uteserveringar var öppna och jag hade ett enormt socialt behov och sug efter en riktigt kall öl så bestämde jag och en tjejkompis för att mötas på Snaps uteservering vid Medborgarplatsen. En, max två öl och en jäkla massa skitsnack var sagt.
Visst drack vi bara två öl, innan vår gemensamma vän dök upp och vi tog varsin, eller kanske två öl var till. Klockan började ticka och suget efter mer hade satt sig in.
Ironiskt nog hade jag och mina vänner pratat om hur jag känner att jag självmedicinerar med alkohol, att jag använder det som självskadebeteende och att jag behöver det just nu. För livet är tufft med alla nya diagnoser (hade just blivit diagnostiserad med psoriasis artrit, och gått ett halvår efter att jag fått diagnosen djup depression). Dom tyckte väl det var rimligt. Ibland dricker man lite mer, men sen jämnar det ut sig.


Vad de inte visste var att jag hade börjat dricka hemma, ensam, flera kvällar när ingen annan ville dricka. Så fort jag hade vin hemma ville jag "få slut på det" för att inte behöva tänka på det. Men när det tog slut köpte jag bara mer. Och mer. Och mer. Till slut hade jag alltid alkohol hemma. Mestadels rödvin. Gärna så starkt som möjligt. Annars starksprit så jag kunde blanda goda drinkar att varva vinet med.

Vi såg en av mina vänner glida förbi uteserveringen och gå mot gamla Arken och beslutar oss för att sluta upp med dom. Visar sig vara fler gamla bekanta på plats. Jag och tjejkompisen kommer på bästa idén - dela på en flaska rosé mellan oss tre. Nu hade vi, eller i alla fall jag, redan druckit säkert fem stor stark. Självklart hakar jag på till baren för att köpa vinet. Passar också på att ladda min telefon under ett av barborden inomhus. 

Efter att vinet var slut, de obligatoriska boomerang-videosarna lagts upp, och sällskapet börjat sina lite pga mitt i veckan så är mitt minne helt svart. Det nästa jag minns är att jag försöker säga åt en polisman som håller runt min vänstra arm att vara försiktig så inte min nya tatuering ska bli förstörd. Uppenbarligen var det viktigare än mitt eget liv just då. Jag minns också att de lyfte in mig i polisbilen.

Nästa minne är i ett rum, i värmen. Jag har ett täcke på mig. En person kommer och säger att jag ska blåsa i ett rör. Jag gör som tillsagd. 2,3 promille, hmmm - säger hon. Och går sen. Tror jag blev väckt vid flera tillfällen av samma anledning. Efter några gånger började jag kvickna till och inse var jag var. Och fick veta varför. Klockan var då ca 9 på morgonen.

Jag var på Maria Intag vid Mariatorget. Jag hade blivit LOBad ( https://lagen.nu/1976:511 ) och alla mina tillhörigheter som mediciner, mobil, nycklar osv var inlåsta i ett litet fack utanför rummet jag blivit tilldelad. Jag hade kommit in runt 01 till dom och varit så kraftigt berusad att jag knappt kunnat stå berättade dom. Dom hade till och med haft mig en sväng på akuten i samma hus (tror jag) för att vara säkra på att jag inte led av några andra sjukdomar eller alkoholförgiftning pga min höga promillehalt vid omhändertagandet.

Så fort jag hörde detta kände jag inte samma "skitsamma"-känsla som så ofta efter en liten minneslucka. Jag kände ångest, sorg, och allt jag kunde tänka på var att jag ville ringa till min bästa vän i Göteborg. Han skulle få vara den första att veta vad jag just bestämt. Att jag just där och då hade beslutat mig för att aldrig mer dricka alkohol.

Någonsin.

Jag var hemma igen den 12e juli cirka 16.30. Min ena rumskompis kom ut när jag kom hem och såg hur förstörd jag var. Jag hade undgått bakfyllan. Men jag var förstörd för att jag var så himla ledsen, rädd, arg, besviken. Hon undrade vad som hade hänt. Jag brast äntligen ut i gråt och berättade allt.

Direkt efter skrev jag ett otroligt intensivt och öppet och ärligt inlägg på denna blogg. Jag delade med hela världen vad som hänt, och att jag skulle sluta dricka. Jag bad om all hjälp jag kunde få vid svåra situationer. För varje like detta inlägg fick började jag gråta på nytt, för varje kärleksfull kommentar började jag gråta, för varje samtal från min släkt och familj började jag gråta. Jag grät, hela kvällen. Jag grät så mycket att jag till slut tvärdäckade av utmattning. Men jag hade bestämt mig.

 

Nu sitter jag här. Ett år efter den senaste dagen jag drack alkohol. Jag har fått veta mer om kvällen vid omhändertagandet som jag önskar jag inte visste. Jag har kämpat med socialtjänsten, vuxenenheten och mig själv. Gått i KBT och samtalsterapi. Slutat ljuga för mig själv och människor jag möter. Trappat ner på antidepressiva och på god väg att trappa ner igen. Jag har hittat mediciner som märkbart hjälper mot min psoriasis artrit och reumatoida artrit. Jag har fått hjälp med magen och blivit diagnostiserad med IBS och diafragmabråck. Jag har funnit kärlek till mig själv och yoga. Även om kärleken till mig själv inte alls är så stark som jag vill att den ska vara så är det på god väg. Jag får i terapi för att bearbeta det psykiska våld jag varit utsatt för i många år tidigare.

Jag är så jävla mycket starkare nu, och jag är så jävla glad att jag blev LOBad. Tack Södermalmspolisen för att ni omhändertog mig, och räddade mig från en eventuell våldtäkt. Finns inga ord för att beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig inför det uppvaknande jag fick av att ligga intagen.

Imorgon är det ett år sedan jag helt enkelt fimpade spriten och nikotinet. Och jag kommer aldrig vilja tillbaka dit igen.

Mitt liv började för 1 år sedan.

Vissa dagar börjar inte alltid så bra

Drömmar om återfall och strålande smärtor i hela kroppen.Så kan ett liv som ledgångsreumatiker och före detta alkoholmissbrukare se ut.Det är så jävla frustrerande när man gnyr av smärtor varje gång man vänder på sig i sängen. När man knappt kan ta sig upp ur sängen, eller böja sig ner för att tömma kattlådorna.Mest frustrerande är det att inte ens kunna göra någonting åt det. Alls. Jag har mina mediciner, och dom borde ju hjälpa, egentligen. Kanske på väg in i ett rejält skov, men hoppas verkligen inte det. För det är totalt jävla miserabel.

Bild på de människor jag spenderade min födelsedag med! Och jag såklart.

 

Är väldigt glad över vilka människor jag har i mitt liv. Speciellt de som fortfarande är kvar trots att jag inte nödvändigtvis varit den snällaste mot dom när jag drack. Det är så skönt att kunna prata med er om skillnaderna, hur jag är nu, hur ni är nu, hur vår relation förändrats. Jag lär mig att sätta ord på mina känslor och att utforska mig själv och de jag har i min närhet. Det är en enorm hjälp i detta nyktra liv. För om mindre än en vecka har det redan gått 10 månader. Och jag är så jävla stolt över mig själv.

Så jävla naket.

Att bestämma sig för att sluta dricka är rätt simpelt egentligen. Det är ju bara att göra det, eller hur?
Det var så jag tänkte många gånger tidigare (innan jag slutade dricka) när jag skulle ha en vit månad eller så. Vilket jag för övrigt aldrig lyckades med till 100%...


Verkligheten är inte så enkel. Jag hade aldrig kunnat förvänta mig hur jobbigt det skulle vara. Hur bra och dåligt jag skulle må på samma gång, vilken stor omställning det faktiskt skulle bli. Jag har idag varit nykter i 231 dagar. Och jag vill fortfarande hävda att det är bland det bästa jag någonsin gjort. Däremot har det lett till många insikter. Om mig själv, min omgivning, hur illa det faktiskt kan bli.

Jag är en nykter alkoholist. Och det är dags att jag erkänner det för mig själv, för er. Det är också dags att Ni erkänner det för er själva, att jag, er vän, er bekanta, er dotter, ert syskon, er gamla suparpolare som alltid var med på alla fester, helt enkelt är en nykter alkoholist.

Jag vet att många av mina dåvarande vänner definitivt var medberoende. De som alltid villa dricka med en, en flaska vin hit, en flaska vin dit. Förfesta innan festen flera timmar innan, efterfesta till sena timman. Att vara full 24 timmar i streck var inget problem, att vara full en hel helg var heller inga problem. Inte heller en vecka eller två på semester. Alla människor som var där med mig gjorde inte det så ofta. Men de var definitivt medberoende. Ni var medberoende. Och det är minst lika illa som det var för mig som var beroende.

Det värsta med alkoholism och andra sjukdomar och/eller beroenden är hur man lyckas lura sig själv och hela sin omgivning att det man gör är normalt. Jag lyckades lura alla fram till för några år sedan. Men sedan klarade jag inte av att upprätthålla min glada fasad längre när bägaren rann över. Jag blev grovt deprimerad, jag påbörjade medicinering för det och samtidigt påbörja utredningen för mina otroliga smärtor jag hade i kroppen. Smärtorna jag inbillade mig själv skulle gå bort med alkoholen. Trots medicineringen kunde jag inte avstå från alkohol. Det är ett under att det inte gick längre än så. Jag minns till och med att jag berättade för min allra bästa, Herman, att jag hade börjat tänka jobbiga tankar när jag var full. Att jag blev rädd för mig själv och vad jag skulle göra mot mig. Jag tänkte aldrig på framtiden, och jag började tänka mer och mer på att använda andra substanser för att få den där härliga känslan som alkoholen en gång gav mig.

Jag är så jävla tacksam att han fanns där att prata med då. Och att jag vågade prata med honom. Jag är också så jävla tacksam över de människor som varje dag hjälper mig att fortsätta vara nykter. Men det är någonting jag lätt glömmer.. och det är att jag fan måste tacka mig själv också.

JAG har tagit mig ur ett alkoholmissbruk som hade kunnat leda till ett narkotikamissbruk om jag bara fortsatt några år till.

JAG har tacklats med min deppression och försökt vända mitt liv.

JAG har börjat tänka mer positivt.

JAG har börjat radera det jag inte behöver, och det som inte gör mig lycklig.

JAG har börjat bli mer tillfreds med livet.

 

Jag är en alkholist, jag är en nykter alkoholist. Och den senaste månaden har varit tuff på alla sätt och vis. Jag har tänkt så himla mycket på min mamma och börjat undra över vad som hade kunnat vara mitt liv idag om hon aldrig tagit livet av sig. Men idag är jag stark nog att säga STOPP till mina tankar. Och titta upp på det vackra liv jag lever. Med otroliga människor i min närhet.

Idag säger jag TACK Jenny, tack Keno, Tack mig själv för att jag ger mig själv en chans att leva. 

12, 14, 16, 26. Nedkortad version av ett självdestruktivt liv (som egentligen började tidigare)

Det finns mycket man kan lära sig om sig själv på 127 dagar. Varför just 127? Jo, för det är antalet dagar som gått sedan jag gjorde valde att svänga in på en okänd väg för att skapa någonting nytt.

Det känns inte befogat att säga detta, men hela mitt liv har jag känt mig rätt missnöjd inombords. Jag trivdes enbart när jag fick vara med min mamma eller med alla djuren vi hade. När mamma försvann ville jag inte heller ha någonting att göra med djuren. Det var som att 90% av Jenny försvann ut i tomma intet. För att aldrig mer komma tillbaka. Jag var 12 år, skulle fylla 13. 
Jag hade precis börjat i en ny skola och det var sista terminen i sexan. En vecka efter gick jag återigen till skolan som vanligt för jag ville gå vidare med mitt liv. Men samtidigt gå tillbaka till någon form av vardag, även om vardagen knappt existerade för mig just då.
Sen kom högstadiet. Ännu en ny skola, ännu fler elever än någon annan skola jag gått på innan. Efter några veckor i sjuan var det höstlov. Det höstlovet var jag med i en cykelolycka med en klasskompis som resulterade i att jag fick gipsad arm och ben. Båda på högerarmen, vilket gjorde att jag för resten av högstadiet fick stämpeln som bland annat cyklisten och kryckan. Inte nog med det blev jag återigen sviken av klasskamrater, utmobbad av andra elever på skolan, utskrattad, eller att alla bara tyckte så jävla synd om mig. Det var en riktigt tuff period i mitt liv. Jag började skada mig själv för att känna någonting. För under åren som gått hade jag lyckats anamma förmågan att stänga ute varenda liten känsla som fanns förutom svek. Vilket också var den känslan som gjorde ondast.

Jag minns första gången. Jag och några dåvarande bekanta var vid ett kalkbrott för att bada. Jag tror vi gick i åttan, kanske nian. Det finns ett gammalt skruttigt båthus i närheten som vi gick in i. Några (troligtvis äldre tonårskillar) hade förstört flaskor där inne, så överallt låg det glassplitter. Överallt såg jag möjligheter. Jag kan nte riktigt minnas känslan jag hade i kroppen, men tanken på att använda en smutsig liten glasskärva och förstöra min hund med den gav mig ett lugn jag sällan hade fått känna. Så jag plockade upp en och satte mig på stenen utanför. Bredvid en av tjejerna jag var där med. Vi testade tillsammans. Tittade på varandra. Låtsades som ingenting.
Strax därefter skulle vi röra oss hemåt igen. Jag skulle till min pappas nya tjej på middag. När jag kom fram dit hade jag lindat min handled som jag så ofta gjorde pga ledsmärtor, men denna gång för att täcka att både min handflata och ovansida av handen hade tunna, tunna skärsår. Alla självförvållade. För när jag hade kommit hem efter kalkbrottet hade jag tagit med mig glasbiten. Ingen annan var hemma så jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Väl på middagen minns jag att min storebror skymtade något av det. För en gångs skull berättade han ingenting för pappa, men jag fick en liten utskällning av honom för att han nog blev rädd. Och jag, ja vad gjorde jag? Jag fortsatte nästan varje dag med att på olika sätt hitta föremål hemma som jag kunde använda för att skada mig själv, tills jaghade läst på nätet om någon som använde sig av rakblad. Då gjorde jag allt för att jag skulle känna alla mina känslor jag förvarade inom mig likt en pandoras ask, med ett ynka litet rakblad. Oavsett om det var rostigt eller ej. Jag brydde mig inte så länge jag fick utlopp för mina känslor. Det var mitt sätt att hantera vardagen då.

Om vi hoppar lite längre fram i tiden så var det min 16-årsdag. En kompis hade snott sin brorsas legitimation för att köpa ut folköl till mig, jag gillade inte ens öl. Eller alkohol för den delen. Men just då ville jag dricka. Jag ville bli full som alla andra brukade bli. Så jag lät honom köpa två sexpack Millenium 3,5%. På min 16-årsdag började resan mot att sluta använda rakblad och börja använda alkohol. Istället för att känna alla känslor så tog alkoholen bort de negativa och framhävde de positiva. Förutom cirka en fylla om året där det var totalt omvänt.. Vilket som började jag dricka så fort jag fick tillfälle. Jag smög i mig pappas sprit hemma när han sov hos sin flickvän. Jag köpte smuggelsprit, köpte vodka av langare i Åhlens-garaget. Jag var till och med på krogen ibland utan att behöva visa legitimation. Jag har aldrig använt falskleg.

Nu gör jag det största hoppet och hoppar fram till idag. Jag är idag 26 år gammal. Jag har bott på 17 ställen, men flyttat cirka 25 gånger. Jag har gått i 5 skolor inkluderat gymnasiet. 6 inkluderat Stockholms Universitet. Jag har i vuxen ålder haft 11 olika jobb inom väldigt olika områden. Men hur såg då mitt liv ut för 127 dagar sedan jämfört med idag?

Innan så använde jag inte alkohol för att egentligen bli full. Jag klarade mig gott på att bara få dricka mig glad och social. Men oftast så drack jag mig till minnesluckornas land och beslutade mig för att aldrig känna ångest över någonting jag gjort på fyllan. Vilket både har varit bra och dåligt. Jag har gjort extremt dåliga val när jag varit på väg hem själv från någon pub eller fest. Jag började mot slutet fundera på om jag skulle ta till andra typer av rusmedel så som Ecstacy, eller liknande. Alla andra verkade ju tycka det var kul. Jag ville mest ha tillbaka samma känsla som alkoholen en gång gav mig. För här och nu så blev jag bara mer och mer deprimerad, så jag började dricka mer och mer för att hålla mig glad. Och på så sätt lurade jag även väldigt många runt omkring mig att jag hade koll på läget och att jag inte hade några problem alls.

Idag kämpar jag. Jag kämpar varje dag för mitt välmående. Jag sitter mig själv i fokus för första gången. Jag har inga tankar på att ta några andra tabletter än de jag har utskrivna. Eller ta fler tabletter än jag borde. Däremot har jag skitjobbiga drömmar. Jag kan drömma om att jag har återfall. Men att det är okej så länge ingen märker att jag druckit. Jag drömmer om att livet går åt helvete. Jag drömmer ofta att jag förlorar allt. Men jag står på mig. Jag har, trots förvirringen av dessa verklighetstrogna drömmar, lyckats hålla mig nykter (och nikotinfri) i totalt 127 dagar. Och det känns lika fantastiskt som förjävligt.

För er som kanske inte förstår känslorna. Tänk er att ni under hela erat vuxna liv blivit en person formad av vem man är med alkohol i kroppen, och sedan vid 26 års ålder inser att halva ens personlighet är skyddsmurar man byggt upp för att skydda sin kärna. Och för vad egentligen? Inte kunna släppa in någon nära inpå? Inte kunna känna någon längre än ett par år utan att fucka upp det totalt innan den personen hinner lämna en för att man är jobbig och påfrestande, när allt man vill är dennes bästa?

Livet är inte lätt.
Men för 127 dagar sedan började mitt liv om på nytt. Det är nu jag ska bli den jag alltid velat vara. Det är nu jag ska lära mig vem jag egentligen är.

Vissa avsked gör mer ont än andra

Älskade, älskade vän. Du kom in i mitt liv för drygt en månad sedan och överöste mig med mer kärlek än någon annan gjort på länge. Att se dig gå från undernärd till normaltjock var fantastiskt. Att få se dig gå från att ha helt tom blick till att se på en med kärlek nog att räcka till hela världen var det absolut bästa som fanns.

Tyvärr höll inte mina två andra små vänner med mig om detta. De har bara försökt stöta bort dig, mobba ut dig och till sist flög de på dig båda två så dina hårtussar fladdrade runt i vardagsrummet. Då fick jag ta ett av de jobbigaste besluten på länge; att lämna tillbaka dig. Tillbaka till ovissheten om var du kommer hamna. Men det är för det bästa. Du behöver få komma till någon annan som kommer ge dig all kärlek du behöver (även om ingen annan möjligtvis kan älska dig mer än jag gör), som kan få låta dig vara ensam av din sort.

Jag önskar dig all lycka i livet, och att jag får träffa dig igen. Men från och med imorgon tar du med en tredjedel av mitt hjärta tillbaka till Katthemmet där jag först hittade dig. Där jag föll för dig vid första ögonkastet.

Imorgon kommer vara en sorgens dag,
Men du kommer föralltid bära med dig en tredjedel av mitt hjärta.

 

Jag älskar dig, och kommer sakna dig, lilla Leo. Lilla Leonore.
Du kommer fattas mig.

Du är aldrig så naken som när du öppnar upp din själ

Och det har jag gjort, eller försöker göra i alla fall.

För någon som mig som egentligen aldrig kunnat uttrycka sina känslor verbalt så är det en otroligt tuff uppgift. Vilket leder till att jag i tid och otid är rätt disträ. Jag försöker vara ärlig mot mig själv och min omgivning. För jag ser ingen annan väg för att kunna lita på mig själv. 

Jag ser ingen annan väg för att få någon form av självkänsla så jag inte känner att jag behöver straffa mig själv för att distrahera mina tankar, eller ibland bara få känna någonting.

 

Jag har alltid känt att jag är ämnad åt någonting större. Något riktigt storslaget. Men vad?
Jag hoppas 2018 är året då jag hittar vad jag ska göra för att nå dit. Jag ska helt enkelt fortsätta utmana mig själv tills dess jag kan känna mig hemma. Trygg i mig själv. Känna att jag är där jag är ämnad att vara. Det tar tid, men jag är redo nu. För jag ska slå världen med stor med den människa jag kommer att bli. Den människa jag kan kalla JAG. Människan som är Jenny. Jag ska inte längre vara människan bakom masken, eller dölja vem jag är.

Nu är det dags för er att få hela jävla mig.

Jag lever i den sanning min mamma skapade åt mig

Dagens inlägg är med inspiration av Joakim Lundell som gästade Nyhetsmorgon denna morgon. Han är nu officiell med en ny låt och en självbiografi. Låten Monster får mig att tänka tillbaka på om jag verkligen vet alla väsentliga delar av min uppväxt?

Kan jag lita på att allt min mamma berättade för mig när jag var liten var sant? Om det inte var sant, vad var det då egentligen som utspelade sig? Kan jag lita på min pappas ord idag om hur det _egentligen_ såg ut?
Många känslor ligger uppe och blottar sig ovanför ytan hos mig just nu. Hur ska jag kunna rättfärdiga mina känslor? Jag försöker alltid förespråka om att känslor är bra, även dom dåliga. Känn allt. Låt det kännas rejält. Det känns däremot som jag ibland är en hycklare då jag inte känner att jag själv varken kan eller får känna och spela ut alla mina egna känslor.
Jag har, så långt jag kan minnas, alltid undantryckt mina känslor. Det har känts som någonting fult att visa annat än att man är glad och lycklig. Men man får såklart inte vara för lycklig. För då anar säkert någon oråd. Och ingen ska få veta hur jag egentligen mår. Eller?
Jag har levt med psykisk ohälsa hela mitt liv. Precis som Joakim Lundell. Jag har litat blint på min omgivning även om jag innerst inne vetat att det är total jävla bullshit.
Jag är ibland för smart för mitt eget bästa. Jag ligger flera steg före mig själv och min verklighet rent psykiskt. Jag minns fortfarande dagen då min depression bröt ut för första gången. Jag var sex år gammal. Min mamma och min mormor kliver fram till mig med gråten i halsgropen och förklarar att Asta, kära kära Asta, gått bort. Innan de kom fram till mig hade jag hört dom prata om hur dom skulle förklara detta för mig. De trodde jag var för liten för att egentligen förstå vad som hade hänt. Så jag visste redan. Asta var en väldigt, väldigt stor person för mig. Jag avgudade henne, och gör det fortfarande 20 år senare. Somrarna vi lämnade Gotland för att spendera tiden i Skåne hos henne var de lyckligaste somrarna i mitt liv. De somrarna fick mig att kunna hantera allt annat som hände runt omkring. Lyckokänslorna som tog över varje vår, höst, vinter när hon skickade handskrivna vykort speciellt till varje enskild av oss barn var oslagbara. Jag har henne att tacka för det lugn och den lycka hon gav mig mitt i allt kaos.

Allt kaos.

Det känns ofta som jag inte får lov att tycka att min uppväxt har varit kaosartad eller falsk. Att "så var det visst inte" är en väldigt vanligt förekommande mening.
Jag vill säga till alla som sagt de orden till mig; Sluta säg det. Med en gång.
Jag har upplevt mitt liv från mitt perspektiv. Du har upplevt mitt liv från ditt perspektiv. Du kan aldrig veta hur jag innerst inne har känt, och upplevt allt. Asta, brand, flytt, brand, flytt, otrohet, hat, villkorslös kärlek, tro, hopp, besvikelse, flytt, död.

Jag vet att många ord är återkomna, det är för att det är händelser som upprepade sig. Innan jag flyttade hemifrån vid arton års ålder hade jag bott på sju ställen och gått i fyra skolor från förskoleklass till nian.
Kan inte påstå att vi någonsin hade en stadig punkt. Mitt hjärta var alltid på flykt efter någonting nytt. Någonting som var annorlunda från det liv vi levde.
Mitt i allt kaos glömde jag bort mer och mer av mig själv. Jag tillät inte någon att se vem jag var, så till den grad att jag till slut glömde det själv.

Idag när jag är 26 år gammal är jag rätt stadig på jorden. Jag jobbar på det mesta jag behöver ta tag i för att komma vidare i livet. Men min rehabiliteringsprocess är långt ifrån klar. Jag vet inte vem Jenny Elmerup är. Jag vet ibland inte vart jag har mig själv, eller vad jag gör här. 
Finns det ens någon som behöver mig?

Nu har jag skrivit massor, jag vet knappt vad jag skrivit mer än få ord som cirkulerar runt i mitt huvud just nu. Asta, mamma, pappa.
Jag vill återigen bara säga; låt mig.
Låt mig känna alla mina känslor, annars kommer jag inte komma någonstans. Jag behöver vara ärlig mot mig själv och min omgivning för att komma vidare i mitt liv och lämna mitt förflutna bakom mig. Jag vill kunna känna för mig själv att det är okej att gråta. Att det är okej att vara ledsen. Arg. Överdrivet jävla lycklig.

Bara låt mig känna allt. Jag behöver det för att skriva min egen sanning.

Lilla Leo

Lilla underbara Leo. Hon äger en tredjedel av mitt hjärta trots att jag bara känt henne två dagar. Förhoppningsvis kommer vi gå jämsides för resten av hennes liv. Hon får mig på andra tankar nu när livet inte alltid är så lätt att handskas med. Jag har mycket tankar som cirkulerar runt i huvudet. En hel del grejer jag känner att jag skulle vilja säga människor, men jag vågar inte. 

Varför vågar jag inte är då frågan? Det ska jag försöka ta reda på. Nästa måndag ska jag i alla fall träffa min behandlare för första gången. Personen ska hjälpa mig i arbetet att hålla mig nykter. Förhoppningsvis kanske mina drömmar om att jag gör snedsteg hela tiden kommer upphöra. För ångesten att vakna upp efter en dröm där man fått återfall är inte lätt att hantera. Den är jävligt jobbig. Det sköna nu är att Leonore och mina två andra katter nu fyller ut dessa drömmar så de blir överkomliga.

Svammelsvammelsvammel.

Nu ska jag laga mat!

Sextiotvå. Sexa. Tvåa.

Jag kände att det var dags för en liten uppdatering. Jag har filurat flera dagar på vad jag vill få fram. Det är så jäkla svårt. Så var beredda på svammel.

Jag sitter nu här under min loftsäng. Ser i den lilla springa som blir mellan fönsterbrädet och rullgardinen hur träden utanför blåser från sida till sida. Ljusslingan jag satt upp under sängen ger ett visst lugn, Katterna har varit otroligt gosiga. och jag hade ett lyckat gruppass på gymmet idag.

Ändå.. trots allt detta. Allt lugn jag försöker omge mig med så känner jag mig så vilsen.

Jag har varken druckit alkohol eller rökt en enda cigarett på 62 dagar nu. Sextiotvå. Halva sommaren ungefär. Och de här dagarna har jag mått mitt allra värsta. De första två veckorna ville jag, och kunde jag, inte umgås med någon. Blev irriterad på katterna när de försökte mysa med mig. La all min energi på jobbet, och låg bara och sov när jag var hemma. Jag började träna för att rensa huvudet. Det har fungerat någorlunda. Vissa dagar har jag bara blivit nedstämd för att jag är så begränsad i allt jag gör där. Jag får prestationsångest. Tänker att någon kommer kolla hur mycket vikt jag hade i benpressen och skratta åt att jag bara kör en tredjedel av min kroppsvikt. Ibland halva. Alla dessa hjärnspöken.

Tillsammans med spökena har jag känt alla möjliga olika typer av känslor jag inte tillåtit mig själv att känna tidigare. Alkohol var en del av min befrielse från allt ont jag hade i mitt huvud. Varje gång pappa eller mina syskon fick mig att vilja gråta och skrika drack jag alkohol tills känslorna domnade bort. Eller när någon i min närhet gjorde mig besviken, och jag i min feghet inte sa någonting om det utan drack bort det i stället. Eller.. Nog den värsta känslan av alla känslor jag druckit bort; när jag insåg att jag i nästan ett års tid blev totalt nedbruten psykiskt, avskärmad från alla mina närmaste vänner och tappade helt uppfattningen om vem jag var. Vem jag är.

Det är så mycket lättare att döva känslorna än att känna dom. Nu när jag är 26 år gammal är det dags att lära mig hantera allt det här. Handskas med alla känslor jag känt i hela mitt liv som jag senaste åren druckit bort. Jag har tappat så gott som 20 år. För det är alla åren jag mått dåligt. 62 dagar är ingenting i jämförelse med 20 år. Men 20 år av känslor dyker lätt upp på 62 dagar.

Jag sitter här under min säng, och jag är frustrerad. Arg. Ledsen. Men också glad och peppad. Jag ser en framtid som ser lite ljusare ut än jag trodde den skulle vara. Även om det är en hård jävla väg dit. 

 

Sextiotvå dagar. Dessa dagar är bara en början på mitt nya liv.
Det kommer inte vara lätt, men jag har bestämt mig för att det är dags att tillåta mig själv att må bra.

 

Tiden för mig är NU.

Tack.

Jag var verkligen inte beredd på den stöttning jag fick från mitt inlägg igår. Fan vad ni är underbara allihop. Hur i helvete hade jag kunnat missa er?

Jag känner mig rätt ofta jävligt ensam. Säkert en stor följd av att min mamma dog för 13,5 år sedan. Varje dag efter det har varit en kamp för mig att hela tiden bevisa att jag kan klara mig utan henne. Försöka göra henne stolt över den person jag blivit. I denna kamp glömde jag att be om hjälp. Jag har undvikit psykologer, jag har många gånger undvikit att gå till läkaren trots att jag vetat att någonting är fel på mig. Jag har bokat många tider för att prata om min psykiska ohälsa, men ca 90% av gångerna har jag avbokat pga för rädd för att höra sanningen. Det här året har jag dedikerat till att få mig själv att må så bra som möjligt, men det har varit en fucking plåga hela året. Börja äta anti-depressiva tabletter, sömntabletter, ångestdämpande, vitamintillskott, allergimedicin, åtaliga värktabletter, och nu senast ett par tabletter för mina ledsmärtor i väntan på svar från min reumatolog vad fan som är fel på mig.

Sen januari har jag kämpat med detta. Försökt vara öppen mot de i min närhet om hur jag mår och varför jag gör det. Men det känns inte alltid som folk förstår hur jobbigt det har varit. Det finns några guldklimpar där ute som har förstått. De har stöttat mig från den dagen jag valde att ringa till läkaren och boka tid för att prata om mina hjärnspöken. De var beredda på att gå med mig till Vårdcentralen för att se till så att jag gick dit. De har funnits ett enda litet telefonsamtal bort och verkligen gjort att jag orkat det här.

Det här året har jag jobbat väldigt mycket på min relation till min pappa också. Den har inte alltid varit bra. Men jag är så glad över att jag nu kan ringa honom och försöka förklara vad som försiggår i mitt huvud. Säga att jag inte mår så bra just nu, och bara prata av mig. För han finns där, han lyssnar, han bryr sig. Och jag vet att han älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom.

Det här året har jag fått möjlighet att prata igenom familjehistoria med många släktingar. Vilket har varit fantastiskt eftersom det är så mycket man inte minns från sin barndom. Men även jobbigt med tanke på vad jag och mina syskon gått igenom.

Det här året ska bli mitt år. Oavsett om det är 30e december eller imorgon som allt börjar vända, så ska det bli mitt år.

 

 

I slutet av det här året ska jag tillåta mig själv att vara bra precis som jag är.

Och tack till er alla och er underbara respons. Ni fick mig att gråta mängder. Att gå in i mina djupaste tankar och bara fundera över allt. Och jag behövde det. Ni gav mig den lilla extra styrkan och försäkran om att jag kan klara av detta. Heja nykterhet och att ta tillbaka mitt liv!

I love you all <3